A dream

Jag tror sällan att åren artar sig som vi planerat. Hur noggrant de än förbereds och planeras in i minst detalj kommer de alltid finnas saker som ändrar planerna och leder till oändliga ups and downs.

Jag tänker att det är dags att berätta om ett av mina största downs under föregående år. Detta kanske förklarar mycket för några och mindre för några.

 

En av de vanligaste frågorna jag möte föregående år var varför jag inte tävlade hoppning, varför inte jag skulle på den där specifika tävlingen, varför jag inte hoppade trotts att jag hade så fin häst. Jag har många gånger vridit och vänt på orden, bitit mig i läppen för att tvinga tårarna tillbaka för att kunna ge ett enkelt och snabbt svar. Trotts allt har jag alltid förstått varför dessa frågor kommer och att de ställs i välvilja av många. Tidigare kunde jag inte ge något direkt svar eftersom jag inte heller hade något svar att ge. Idag vet jag och idag kan jag ge er och mig själv ett svar.  

 

2017 var året då vi äntligen skulle få ge allt på tävlingsbanorna igen efter så mycket slit. Men så blev det inte..

2017 fick jag istället säga hej då till min bästa vän och tävlingskamrat. Jag försökta hålla fokus och åkte trotts allt under våren på ett antal tävlingar med mycket blandade resultat. Hur mycket jag än inte ville erkänna det så plågade det mig mer än glädje mig att vara iväg på tävling. Det fanns ingen glädje eller glöd i det jag gjorde, jag gick enbart på rutin att man ska vara på dessa tävlingar, jag måste åka för det har jag alltid gjort. En dag tog det helt enkelt bara stopp jag orkade inte mer, jag orkade inte träffa dom jag en gång älskat att hänga med. Detta var såklart inte för att dom gjort något fel de försökt bara stötta oss. Men de påminde mig enbart om min bästa vän och allt som försvann med henne.

Glädjen var borta och det tog tid innan jag förstod och kunde börja hantera allt mentalt. 

Jag behövde tid att läcka, tid att acceptera att min bästa vän inte fanns mer och att alla stora mål och drömmar försvann tillsammans med henne. Jag hade fortfarande min underbara pärla Clarissa som gjorde allt för mig och det var helt enkelt inte rättvist att åka på tävlingar och göra det halvhjärtat. 

 

Men inget ont som inte för något gott med sig. 

 

Under tiden jag fick tid till att jobba med min mentala del hade jag bland annat ett glatt gäng som stöttade mig och det lede in oss på dressyrens sida allt mer. Allt pepp och tagg gjorde att de mot alla ods blev roligare att träna och tävla igen. Under 2017 gick vi från att flumma runt i LB till MSV dressyr vilket vi verkligen inte hade några planer på när 2017 startade och detta har jag alla runt mig att tacka för. 

 

Idag kan jag inte vara annat än oerhört tacksam att jag fått detta stöd, att alla runt mig låtit mig ta den tid jag behövt för att komma tillbaka och puschat mig när jag var så nära att ge upp allt. Detta innebär att jag idag kan med handen på hjärtat säga att jag rider med lika stor glädje som tidigare och att de var länge sedan de var såhär kul att rida. Idag kan jag träffa alla mina favoriter utan att känna att något tynger mig, vilket är en otroligt stor glädje.  

 

Jag är oerhört tacksam för alla som stöttat och hjälpt oss under ett tungt men ändå glädjefyllt 2017. 

Nu är blicken fäst framåt med fokus mot ett underbart 2018 fyllt med äventyr, detta år låter vi vindarna styra och och njuter dit de bär oss. Det blir ett roligt år med nya mål, fantastiska människor och underbar suport. 

 

 

Tack för allt.